villasilvergata.blogg.se

Min lilla tjej här hemma börjar bli stor. Snart fyra år. Fortfarande liten, såklart, men växer så det knakar. Och i hennes värld är hon numer en stor tjej som kan det mesta själv. Behöver inte bli tillsagd eller få hjälp. Kan själv. Varje dag visar hon oss nya saker hon lärt sig. Kan vara att räkna på engelska, knäppa händerna på ett nytt sätt eller något nytt danssteg hon hittat på. Från att ha varit lite försiktig har hon i sommar jublat över karusellerna på Liseberg, skrattat efter åkt runt under vattnet med ringar i vattenrutschbana på Sommarland, och senast igår skrattat högt när hon fick åka med på en 4-hjuling.

 Jag älskar att se hur hon utvecklas, lär sig nya saker och upptäcker världen. Men samtidigt vill jag ibland stanna tiden, hålla kvar henne i knät och stryka hennes bångstyriga lockar. Läsa Pettson och Findus på kvällarna i sängen och prata om hur tokiga hönsen är. Förstår ju att det kommer komma en dag när det inte längre är det roligaste som finns att få cykla på sin lilla cykel, med fjäril på sadeln, till lekparken med sin mamma och skratta åt alla hennes skämt. Och så ska det ju såklart vara.

 Jag ser med spänning fram emot hur hennes framtid kommer utformas. Vilka vänner kommer bli hennes närmsta? Som hon kommer anförtro sig åt och bli vuxen tillsammans med. Vilka intressen kommer uppta hennes tid? Jag kan bara hoppas och uppmuntra henne till att tillåta sig att vara barn, så länge det bara går. Vuxen är man så länge ändå.

 

Idag blev det personligt här på bloggen. Och det är Miss Li som satt igång tankeverksamheten med sin tolkning av Magnus Ugglas låt  "1:a gången".